»» Linnéa Samia Khalil

Behövde en liten paus och kände att jag ville dela med mig lite av mitt nu.
Paus ifrån det jag just roat mig med en stund. Dansat runt i mitt vardagsrum med min midjekorta Robyn-tröja och lekt, återigen, alla ord med star på slutet. Rock, super, sing, dance. Osv. Nu tänkte jag ta en paus i min lek och berätta någonting för er.

Inatt fick lyckan ett ansikte. Den uppenbarade sig genom att jag inte kunde sluta gråta, för att jag var så glad. Och skratta, för att jag var så glad.

Folk undrar ibland hur man vet om man verkligen är kär eller inte. Till svars på denna fråga kommer ofta orden; när du är det, så vet du det.
Skulle vilja lika detta vid lycka. 
Det är inget konkret att ta på. Ingen alldeles särskild händelse. Det är allt. Och lite till. Och det bara är.

Jag omges av världens finaste människor, nära och långt bort.
Jag går upp på morgonen och har inte ett enda måste som inte innebär eller inte kommer leda till något bra.
När jag tittar framåt ser jag saker jag vill se och vill göra.

Inatt fick lyckan ett ansikte. För mig. För nu vet jag att, även om jag absolut inte varit missnöjd med min livssituation innan, har den aldrig tidigare uppenbarat sig som inatt.
Jag är så tacksam, jag är så glad, över att jag just nu befinner mig i det varenda människa strävar efter att någon gång få känna.
Jag är så tacksam, jag är så glad, över att jag med hundra procent sanning, rakt igenom, kan skriva följande mening utan att en enda millimeter utav någon bokstav skulle vara osann eller på låtsas.

Jag är lycklig. På riktigt.