One day closer than before
Idag är det den första dagen i månaden november.
I exakt tio minuter till.
Jag vet att datumet då detta inlägget publiceras inte kommer att överensstämma med just detta datum. Tio minuter i andra november. Alltså.
Jag känner ändå att jag måste börja. Jag har skrivit två rader inom loppet av snart en vecka. Det är tufft. Väldigt tufft. Speciellt när hela min värld, hela mitt liv, hela min tillvaro förändrats. Inte på ett plan utan på alla tänkbara. Det är stort. Det är mycket. Det är spännande. Jag behöver få ur mig ord. Det börjar trycka mot tinningarna snart, orden och tankarna som cirkulerar i huvudet på mig får inte plats. Dom måste ut. Nu sköljs dom fram, en del av dom, det känns redan skönt. 18 meningar senare.
Jag blundar en stund och lyssnar på Fink.
Jag blundar en stund och är tacksam över kvällens konversationer, trots att jag kan tycka en utav dom saknas. Men, jag är tacksam, som sagt. Särskilt över en. Puff och plupp, det var exakt vad jag behövde. Allra särskilt ifrån denna människa. Tack för att du ser mig utan att jag behöver skrika. Ens viska. Tack för att du lär mig livet.
Jag fortsätter blunda och forsätter med det en stund.
Tittar upp, ser tid & datum och inser att första november tvåtusentio är historia.
Tänkte bara börja här idag. Börja på ett inlägg som i princip hade kunnat bli hur långt som helst om jag, som min tanke från början var, enbart tryckt på spara som utkast och fortsatt skrivandet en annan dag.
bläddrar. funderar. kombinerar. konstaterar och delar:
Idag skickade jag in min livs första ansökan om uppsägan.
I exakt tio minuter till.
Jag vet att datumet då detta inlägget publiceras inte kommer att överensstämma med just detta datum. Tio minuter i andra november. Alltså.
Jag känner ändå att jag måste börja. Jag har skrivit två rader inom loppet av snart en vecka. Det är tufft. Väldigt tufft. Speciellt när hela min värld, hela mitt liv, hela min tillvaro förändrats. Inte på ett plan utan på alla tänkbara. Det är stort. Det är mycket. Det är spännande. Jag behöver få ur mig ord. Det börjar trycka mot tinningarna snart, orden och tankarna som cirkulerar i huvudet på mig får inte plats. Dom måste ut. Nu sköljs dom fram, en del av dom, det känns redan skönt. 18 meningar senare.
Jag blundar en stund och lyssnar på Fink.
Jag blundar en stund och är tacksam över kvällens konversationer, trots att jag kan tycka en utav dom saknas. Men, jag är tacksam, som sagt. Särskilt över en. Puff och plupp, det var exakt vad jag behövde. Allra särskilt ifrån denna människa. Tack för att du ser mig utan att jag behöver skrika. Ens viska. Tack för att du lär mig livet.
Jag fortsätter blunda och forsätter med det en stund.
Tittar upp, ser tid & datum och inser att första november tvåtusentio är historia.
Tänkte bara börja här idag. Börja på ett inlägg som i princip hade kunnat bli hur långt som helst om jag, som min tanke från början var, enbart tryckt på spara som utkast och fortsatt skrivandet en annan dag.
Jag tänker fortsätta skrivandet en annan dag. Men inte här. För att korta ner inlägget, skapa någon form utav cliffhanger och måla med bokstäver i ett helt nytt kapitel en annan dag så punktar jag här. Och tänka sig. Jag känner mig redan lättare.
Imorgon, eller en annan dag, ska jag berätta mer.
Mer om vad som sker.
Imorgon, eller en annan dag, ska jag berätta mer.
Mer om vad som sker.
Nu ska jag sluta skriva. Ska bläddra igenom ordkatalogen i hjärnan först och välja en passande mening som avslut.
bläddrar. funderar. kombinerar. konstaterar och delar:
Idag skickade jag in min livs första ansökan om uppsägan.
Kommentarer
Skrivet av: Annica
Kärlek till dig! Ser fram emot å läsa mer om vart du är i livet,va som händer.
Trackback