05.39 lokal tid
Precis hemkommen efter en onsdagskväll stavad utgång. Egentligen skulle i princip hela vårt tillfälliga kollektiv ha en glad festkväll ihop men efter att vi insåg att Ipanema inte bubblade jätte mycket på en onsdag bestämde sig hälften av oss för att åka hem igen. Jag, Martina, Pontus och Dennis hoppade på t-banan (otroligt fin!) och drog till Lapa. Där hängde vi på en fransk tjej som var på jakt efter ett ställe som skulle vara bra.
Lite finare ställe än sist. Dyrare och 'finare'. Kvällens absoluta höjdpunkt var livebandet som körde sambadängor så fötterna blödde på brasilianarna. Det finns nog inga som kan använda sina kroppar på så makalösa sätt som dom. Sjukt... Det finns heller inga som är så 'framåt' som de brasilianska killarna är.
Nån drar i en. Säger något som man inte förstår. Man deklarerar att man inte förstår, vilket i de flesta fall gör en ännu mer intressant eftersom gringos är eftertraktade. Dom gestikluerar och visar att dom vill ha en puss. Nej tack blir svaret. Vad händer då? Jo, då greppar man tag i huvudet och försöker TA en puss eller två. Mkt obehagligt. Men, så funkar det här. Lite annat än där hemma i norr... (tack och lov!)
Kände iaf ett litet lyckorus när livemusiken ljudade i mina öron, glada folk dansade och så även jag. Glad över att få vara där jag är och göra det jag gör. I mellanåt blandades lyckoruset med andra tankar. Tankar som går raka vägen till familjen Andersson som behövt genomlida något som ingen familj och människa i hela världen ska behöva gå igenom.
Här stakar det sig.
Orden försvinner och blir till någon slags röra.
Varför?
Jo, just pga den enkla anledningen att det inte finns tillräckligt med ord i hela världen som skulle kunna beskriva något sånt här. Det finns inte. Kommer aldrig att finnas. Tankarna finns som sagt hos er, det är allt jag förmår att skriva just nu...
God natt.
Lite finare ställe än sist. Dyrare och 'finare'. Kvällens absoluta höjdpunkt var livebandet som körde sambadängor så fötterna blödde på brasilianarna. Det finns nog inga som kan använda sina kroppar på så makalösa sätt som dom. Sjukt... Det finns heller inga som är så 'framåt' som de brasilianska killarna är.
Nån drar i en. Säger något som man inte förstår. Man deklarerar att man inte förstår, vilket i de flesta fall gör en ännu mer intressant eftersom gringos är eftertraktade. Dom gestikluerar och visar att dom vill ha en puss. Nej tack blir svaret. Vad händer då? Jo, då greppar man tag i huvudet och försöker TA en puss eller två. Mkt obehagligt. Men, så funkar det här. Lite annat än där hemma i norr... (tack och lov!)
Kände iaf ett litet lyckorus när livemusiken ljudade i mina öron, glada folk dansade och så även jag. Glad över att få vara där jag är och göra det jag gör. I mellanåt blandades lyckoruset med andra tankar. Tankar som går raka vägen till familjen Andersson som behövt genomlida något som ingen familj och människa i hela världen ska behöva gå igenom.
Här stakar det sig.
Orden försvinner och blir till någon slags röra.
Varför?
Jo, just pga den enkla anledningen att det inte finns tillräckligt med ord i hela världen som skulle kunna beskriva något sånt här. Det finns inte. Kommer aldrig att finnas. Tankarna finns som sagt hos er, det är allt jag förmår att skriva just nu...
God natt.
Kommentarer
Trackback