»» Linnéa Samia Khalil

Av nån anledning, som jag fortfarande försöker reda ut, gick klockan väldigt fort och vips så var klockan slagen tolv. Tolv betyder natt. Natt betyder min favorittid på dygnet.

Samma visa varje dag.

När klockan slår natt blir jag en ny människa. Är som att dagen äntligen startar på allvar. Jag vill prata med intressanta människor. Prata om allt. Jag vill lära mig saker som jag inte vet. Jag vill lyssna på tystnaden.

Och sen, när jag gjort allt det där, vilket iof kanske inte sker riktigt varje natt, händer det något mer traditionsenligt.

Linnéa goes superstar. Moviestar. Singstar. Dancestar. Jag vill dansa. Jag vill mima. Jag vill leka att jag är världens kändaste person som uppträder framför världens största publik.

Plugg in med mp3. HÖJ. Kör!

Inatt var jag en superkoreograf OCH superdansare som insåg, nu klockan ett, att det kanske är dags att lägga av (mest pga vetskapen att det bara är en av mina två undervarande grannar som har hörselproblem). Hänga kläderna på tork. Släcka scenljuset. Ta ut musiken ur öronen. Skölja av mig svetten. Och sova.

Sova, som jag borde gjort redan klockan tio när jag faktiskt var trött till skillnad från nu.

Nu, 3 timmar senare, ger jag det ett försök samtidigt som jag bjuder på en färskpressad bild som visar att jag faktiskt inte överdriver när jag säger att kläderna hänger på tork och att svett måste sköljas av min kropp.

Detta innan avsköljningen och upphängningen.

100% naturale.