»» Linnéa Samia Khalil

Jag ler lite när jag hör melodier visslas utav mig själv. Melodier som Bengt, min lärare på högstadiet, kännetecknade sig med när han kom gåendes längs de grå korridorerna på skolan.
Han vägrade berätta vilken melodi det var. Men nu vet jag. Och nu visslar jag den själv, som om det vore den mest självklara melodi i världen att vissla.

Jag sjunger en snutt ifrån en låt tillägnad Helmer, min katt. Jag får direkt dåligt samvete eftersom texten är ganska så elak. Jag ber om ursäkt till Helmer, på danska. Och det är då jag inser att det förmodligen fortfarande sipprar lite alkohol i blodet på mig ifrån gårdagens fest. Kanske.



Dagarna är fina nu. Delar utav dom. Det pirrar titt som tätt till i magen på mig och jag känner mig glad. Och nöjd.
Dock så skaver hjärtat lite stundtals men det tillhör väl också, att någonting ska skava. Visst?
Och det är väl egentligen då som man lär sig livet. Hur man ska fortsätta leva det och med vilka. Lära sig vilka ord, vilka människor, som är sanna och inte bara fina.



Imorgon packar jag med mig min älskade gitarr och sätter mig på färjan till Sandefjord där två utav världens finaste människor väntar. Elin & Emma.
Jag längtar.