»» Linnéa Samia Khalil

Spy, bakfyllemat och själmordstankar.
Vi börjar så, så ser vi vart vi hamnar. 
Go, go, go!"

Och det blev precis som jag hade tänkt mig. Fast ännu roligare. Ännu mer händelserikt. Ännu bättre.
Skulle inte ljuga om jag sa att 2010 faktiskt är ett av mina bästa och mest innehållsrika år hittills.

På nyårsdagen vaknade jag upp bredvid en okänd boråsare hemma i min soffa. Nu förstår jag att alla tror att det har med något inte helt oskyldigt att göra vilket jag kan dementera på en gång. När vi firade in det nya året i Borås och folk hade börjat droppa av hittade jag en vilsen Boråsare, med världens fulaste byxor på sig, sittandes på en bänk i lobbyn. Ungefär 23 minuter efter att vi sagt hej till varandra satt vi i en taxi, med en stulen minibar, på väg till Landvetter flygplats för att starta det nya året i Düsseldorf. Düsseldorf, Las Palmas och Nice. Det var våra alternativ men tack och lov upptäckte vi att vi hade varken tillräckligt med pengar eller pass med oss för att kunna åka dit. Och dagen efter var vi ganska tacksamma för det. Men, tanken var rolig och boråsarn dyker fortfarande upp hos mig med jämna mellanrum. Då dricker vi rom tillsammans och lyssnar på skränig rock'n'roll och skrattar oss till sömns. Så, jag startade alltså året med att ha hittat en ny vän. Inte dåligt.

Första månaderna präglas av akutrum, vita sjukhusväggar och operationsbord. När jag nu sitter och funderar lite extra inser jag att jag varit på sjukhus varannan månad i år. Inte dåligt, det heller. Men, säger som en vis människa en gång sa till mig i ett uppmuntrande SMS i samband med att min arm bröts i somras: det är ärren vi minns. Och visst är det så. 

De vita väggarna fick dock ett färgglatt avbrott i mars när vi spenderade tre veckor i Rio De Janeiro. Även där träffade vi många sköna människor och det var en resa som absolut lämnade ett speciellt avtryck i mig.







Maj, juni, juli och augusti.
Nya vänner. Mycket fester. Bröllop. Studenter. Sol. Hav. Beundran. Billiv. Sömnbrist. Scener. Människor. Musik.

Våren och sommaren kom. Då berikades mitt liv genom att jag fick lära känna en utav de bästa och mest fantastiska människor som just ni existerar, vilken ära hörni. Det blev många vakna nätter då ord utbyttes och jag kunde och kan fortfarande inte sluta förundras och inspireras. Den tjugofjärde juni blev vakna nätters ord till verklighet och jag fick äntligen lov att stirra mig till sömns och somna med ett leende på läpparna på endast 20 centimeters avstånd. Och på tal om fantastiska människor så smälte mitt hjärta totalt när jag den tionde juli spenderade en dag, en natt och en morgon i Lidhult. Där är fortfarande en del att mitt hjärta kvar och jag är så glad över att jag har fått nya vänner för livet. 

Fick även testa på lite turnéliv i somras vilket jag också givetvis är extremt glad över. Turnéliv och Norrland. Två nya saker och jag älskade de båda. Att få leva som en rockstar är någonting som varenda människa borde få prova på. Åka från stad till stad. Leva för dagen. Festa på tok för mycket. Sova alldeles för lite. Ge gärnet på scen. Och för att inte tala om alla människor man möter. Allt från lille Tim i Umeå som väckte mina moderkänslor när jag såg honom sitta för sig själv, med smutsiga käder och röka på en stenmur i centrala Umeå en lördagsnatt vid 4. En liten kille som jag inte kunde undgå att tycka om och umgås med den natten och som jag ibland mottar mail med ytters få ord ifrån, via facebook. Allt ifrån lille Tim till Lena aka Mailis, 55, som jag drack ren vodka med iklädd brandhatt tills morgon blev dag i Boden. Och alla däremellan. Kan ni tänka er?






September, oktober, november och december.
Halmstad. Fiestas. Födelsedag. Stockholm. Avskedskram. Projektplanering. Avskedsfest. Insamling. Möten med grymma människor. Sjuhelvetes massa kärlek.

Sen för att inte glömma det som förändrat mitt liv allra mest.

Andra november lämnade jag in min livs första ansökan om uppsägning. 
Jag tog tag i mina drömmar. På riktigt. Jag är på väg åt exakt det håll jag vill vara på väg åt och det känns nästan vissa stunder för bra för att vara sant. 
Jag kommer i framtiden att syssla med det jag vill och saker som betyder någonting för mig.
Jag ska upptäcka världen med allt vad det innebär och satsa helhjärtat på min älskade musik.

Det är där jag är nu. Mitt nu och mina beslut som jag tog i november som fick mig och mitt liv att ta en ny bana och helt andra vägar än vad jag för mitt liv hade kunnat ana för bara ett par månader sen. Beslut som fått mig att förstå innebörden i ordet lycka och jag är evigt tacksam över valen jag gjort. Detta hade aldrig hänt utan vissa människor i min närhet. Så, någon gång, när jag lyckas sätta ord på min enorma tacksamhet ska jag skriva ner dessa och ge er. För ni är värda så mycket. För mycket för att jag vet i vilken ände jag ska börja.
Därför börjar jag inte.
Jag slutar istället.

Och, som jag skrev förra året vid denna tiden, så vet jag att om mitt liv fortsätter i den riktning som det gjort i år, kommer alltså nästa kapitel bli minst lika fantastiskt. Och det är underbart.

Nå.
Spy, bakfyllemat och självmordstankar. Med eller utan Boråsare.
Vi utgår ifrån att nyårsdagen blir sådan. Så får vi helt enkelt se vad som händer. Fet update så fort vi festat klart.
Kärlek. Till er alla. Från mig.

kweli och gott nytt år.