»» Linnéa Samia Khalil

Jag tror aldrig jag har känt mig såhär vilsen i mina tankar och känslor, ever ever ever. Är det den friska lantluften som gör det tro? Får min hjärna tänka klart när jag inte andas betong och avgaser? Eller är det för att man ser allt med andra ögon nu, på distans? Man får chans att fundera lite extra eftersom det inte finns något annat att fylla hjärnan med?
Varje kväll, när dörren stängs till mitt rum och musiken sätts på, snurrar en miljard tankar i skallen.
Vad ska man hitta på när man kommer hem igen? Är folk verkligen så bra som man tror? Hur börjar man om? Vad ska man göra, med vem, när, vart?
Tror det är ovissheten som gör mig galen. Gillar den inte alls. Eller så är det för att det är nytt och främmande för mig. Har jämt haft allt klart för mig, byggt upp ett liv tillsammans med någon. Haft mål tillsammans. Jobbat efter dessa tillsammans. Men nu, nu när ingenting är kvar, står man här själv och ska helt plötsligt börja om på nytt. Bygga nåt som är starkare än starkast och finare än finast. Kommer man någonsin att få det? Hatar att jag ens ställer det som en fråga för jag ska bara ha det så. Borde kanske bara undra när istället? När kommer det perfekta livet att infinna sig egentligen? Återigen, med vem, var, när, hur?
Ni hör. Likna mitt huvud vid ett hamsterhjul, det är okey.

Ska sluta förvirra er, mina stackars stackars läsare.
(Kan glädja er med att jag faktiskt vet att jag ska vara smal, superfit och ha finaste tuttarna i hela världen hösten 2010 iaf vilket bör resultera i att man någon gång i livet kan bli en gnutta nöjd med sig själv iaf. Muahaha.)
Skönt att få rensa tankarna ibland bara.

Tack S för att du orkar lyssna på mig mitt i natten, behövt prata av mig hela dagen. Så tack.

Sova var det ja. Snart ska man upp igen. Blä.
Natt natt, sena natt, god natt.