»» Linnéa Samia Khalil

Har precis suttit och läst igenom 59st  A4 sidor gamla dagboksinlägg. Första sparade inlägget är ifrån 2002, 14 snart 15 år. Roligt att dom finns kvar faktiskt. Men det är nästan sjukt att läsa dom. Kan ibland inte förstå att det är jag som en gång suttit å skrivit sådär. Att jag haft såna tankar och känslor är helt galet.
Ibland kan jag sitta och längta tillbaka till tiden då jag var 15. Men efter min läsning idag så tar jag tillbaka varenda ord av detdär! När jag tänker tillbaks på tiden minns jag bara det roliga, det brukar väl vara så. Men idag fick jag en helt annan syn på det hela. Fick se hur jag KÄNDE när jag var 15, och det är något jag inte vill tillbaka till.
Har suttit här och gråtit ett par deciliter. Många tråkiga minnen som man så gott som förträngt. Även många väldigt roliga minnen som man glömt har kommit tillbaka. Alltså både roligt och tråkigt.
Men en sak jag funderar på är varför man aldrig är helt nöjd?
När jag var 15 ville jag inget annat än att flytta hemifrån. Tillsammans med någon. Osv osv.
Å senast igår sa jag att det hade varit skönt att flytta hem igen, bara för att slippa alla jobbiga saker med att bo själv. Varför kan man aldrig nöja sig? Är det så att man letar efter fel hela tiden? VILL man ha nåt att störa sig på, VILL man leva i en annan tid? Eller vad är det egentligen som gör att det känns så?
Hmm.
Ingen aning faktiskt.

Bilden är ifrån 2003. En fruktansvärt glad Linnéa i sitt gamla rum.


Har i vilket fall kopierat alla dagboksinlägg. Lika bra så att dom inte försvinner.
Så får man väl ta fram dom ibland när man tycker att livet inte är så jätte bra.
Då lär jag ändra inställning rätt fort.
Allt jag har nu är allt jag alltid velat ha, så varför klagar jag?
Njut istället.
Ska försöka!

LinnéaK