»» Linnéa Samia Khalil

Mina fingrar fick något kli inom sig samtidigt som min hjärna tänkte åttahundrafyrtio tankar - samtidigt - vilket är en bra förutsättning för att faktiskt få ur sig ett par rader här. Äntligen.

Jag lever fortfarande det liv jag kallar Stockholmslivet, med allt vad det innebär. Jag är liksom där nu, mitt i allt det där som jag för ett drygt halvårsen lovade mig själv att jag skulle vara; på väg till det liv jag alltid velat leva. 
Jag lever för dagen och gör det jag vill samtidigt som mina planer och allt jag har att se fram emot och göra staplas och bildar ett ganska så högt torn. Men det är ju en del utav det där, att trivas i mitt nu. Vilket jag gör.
Jag försöker leva som ingen annan, för faktiskt så finns det redan så många som lever lika. Lika samma som han skulle sagt. Ett leva-på-rutin-liv-utan-passion är för mig över jag jag slår varje dag in i mitt egna huvud tankar om mina drömmar och mina mål. Det finns ingenting annat. Det finns inga regler att följa. Det finns inga krav. Det finns inga måsten. Tillvaron, relationerna omkring mig, platserna jag vistas på - allt - formar jag efter en och samma princip. Principen om att trivas och må bra. Ramar, jag håller mig helst utanför. 

Och vet ni?
Det är otroligt fint att känna att det knappt finns någonting som jag har eller är som jag skulle vilja ändra på.
Och jag låtsas inte. Det är det som är det bästa.
På riktigt. Allting handlar om att göra saker, om att leva - på riktigt.

Vi ses snart igen. På ett eller annat sätt. Det vet jag.



Just ja. Ett PS.
blablablabla. bla. Det finns alltid två sidor utav en historia. Tänk på det.
Ett DS också. Bara för att.